Såatte, för den som inte känner mig så tycker jag väldans mycket om barn. Jag har gjort det sedan jag var liten och hängde med grannens småbarn, och det har hängt med mig medan jag blivit äldre.

Då mina föräldrar är något äldre än genomsnittsföräldern och för att jag är äldre så umgås jag inte mycket med barn, alls. Trots att jag gärna velat (ingen au pair-upplevelse för mig alltså - inget körkort och 0 barntimmar :))))) ).

Men då saker har hänt i min familj de senaste dagarna och mina planer för mitt vinterlov är lite uppe i luften på grund av detta innebär det att jag hängt och ska hänga mer hos min morbror och hans familj, som har två yngre barn (inte pyttesmå, men cirka nio år yngre än mig). (Dessutom har en av mina mostrar två barn i ungefär samma ålder, som jag som jag träffar en del då de bor nära min skola.) 

Ibland känner jag att jag kanske inte riktigt kommer överens med barn(en) som jag gjorde när jag var yngre, att jag kanske är för gammal och inte uppskattas på samma sätt som jag fick intrycket av att jag gjorde när jag var yngre. Jag vet inte.

Men, på grund av ändrade planer kommer jag nu att stanna hos min morbror i närmare en vecka längre än tidigare trott, vilket berättades för mina två kusiner här. En av dem är väldigt öppen med sina känslor och man vet när hon är glad eller inte, medan den andra är mer sparsam med att visa sina känslor öppet. 

När vi berättade för den mer öppna kusinen att jag skulle stanna längre storgapade hon och såg glad ut. Min morbror och moster hade även berättat att hon, innan jag kom, hade sagt “åh, vad roligt att Clara kommer, när hon lämnar oss kommer vi vara som systrar!”. Det värmde. Och att hon blev glad av att höra att jag skulle stanna längre nu också gjorde mig glad.

Som sagt är den andra (kusinen) mer otydlig med sina känslor och jag var inte riktigt säker på om han uppskattade min närvaro. Men när barnen gick och lade sig idag hade min moster frågat om han hade haft kul med sina kusiner idag (= de andra kusinerna i samma ålder som varit här idag). Han svarade ja, och att han skulle fortsätta ha kul med sin kusin. Singular. 

När min moster berättade det för mig smälte mitt hjärta, det gör mig glad att veta att de båda trivs i mitt sällskap (framförallt då jag kommer stanna här i ett par dagar till).

Dessa två kusiner är nära i ålder och av olika kön, detta resulterar i att de bråkar med varandra en hel del, samt att de helt enkelt är i åldern då jag skulle säga att många bråkar som mest med sina syskon. Men så sitter jag på våningen nedanför deras rum och hör den tystare kusinen säga till den mer öppna, som har sitt rum bredvid (och som har haft huvudvärk ikväll): Är du okej, har du fortfarande huvudvärk? Vill du prata? Förlåt att jag väckte dig! Godnatt, air hug. (Och alltså fick han snabba svar från sin syster på samtliga frågor jag just upprepade.) Riktigt oväntat på grund av deras närmare konstanta bråk med varandra, och det gör mig glad att vara runt barn igen (och att de faktiskt, egentligen, tycker om varandra).