Det är ganska otroligt hur en man, en ynka liten (<-- bokstavligen) man, kan förstöra 18 (snart 19) år av uppbyggt självförtroende, och får en att ifrågasätta en stor del av den man är. Och ifrågasätta om man ens duger och om man kanske inte bara borde åka hem och lägga sig under en sten de kommande 60 åren. 

Jag har suttit här i några timmar och skrivit på min öppning till min (vår) debatt imorgon samtidigt som jag konsumerat lite för mycket bananchips - efter ett tre timmar långt pass på jobbet med Kattkvinnan och co. (Åh, jag måste berätta om henne någon gång, hon är fin!)

Jag har mycket att klaga över, och mycket av min klagan kommer ut i skrift i denna blogg. Det är lite synd. Men idag, min vän, ska vi överösas med gull och svenska septemberbilder men som är tagna i sena oktober här. (Som jag för övrigt lade in på datorn via min kortläsare i datorn som jag inte ens visste att jag hade förrän för ungefär en vecka sedan, och som uppenbarligen fungerar!)

Idag hade två föreningar (orkar inte översätta, finns ingen översättning) slagits ihop för göra en insamling till den lokala kenneln (hur översätter man humane society?) och man fick då gulla med massor av hundar och kattungar! BÄSTA DAGEN I MITT LIV (inte riktigt, men himla bra ändå). Vi hängde mest med Lady (hunden nedan) som inte var så kameraglad och lille kissebebisen. På detta så var det soligt och säkert runt 15 grader varmt och livet var ganska himla bra. 

Hallå hallå i lingonskogen.

Äntligen är min stressande vecka över, trots att jag fortfarande har mycket att göra känner jag mig bättre till mods. Jag skrev två uppsatser till min lyckolärare nu i veckan, varav en jag får betyg på och en jag får skriva om innan jag får ett betyg. Han kommer med allra största sannolikhet ogilla båda. :)))

Jag har varit sjuk hela veckan, och min suite är nu mer eller mindre också sjuk. Ej roligt. “The Knox Plague” som vi kallar det. Även lärarna: “Jaha, är du sjuk? Har du drabbats av the Knox Plague?” Så vi är alla lite hostiga, lite febriga och lite nasty. 

I onsdags fyllde min RA år, så vi firade henne vid midnatt och folk twerkade mot väggarna mitt i natten medan hon åt sina cupcakes som bakades till henne. Och jag satt i soffan och var inte en rolig människa som skrev på min uppsats eller vad det var. Så det var ett fint midnattsavbrott i vardagen. 

Trots att jag skrev mina två uppsatser till min lyckolärare är vi lite osams, eller i alla fall han. Till i tisdags ville han ha en outline på min kommande uppsats. Jag satt i två timmar och letade källor under helgen och måndagen, men hittade inget. Plus, att jag hade annat att göra - som att plugga till mitt himla psykologiprov som tyvärr gick lite sämre än väntat. Så jag skickade in en ganska dålig outline utan källa på tisdagen, och han var självfallet inte nöjd. Han tyckte då det skulle vara snällt och uppmuntrande att ifrågasätta om jag ens var på lektionen i torsdags när han visade hur enkelt det var att hitta en källa - men det var inte enkelt. I och med att det bara var negativa och icke-konstruktiva kommenterar i det mejlet så svarade jag inte då det enda svaret jag kunnat ge skulle vara ett spydigt sådant. Och jag är en trevlig elev. :))))) Men jag markerade mejlet som oläst för att komma ihåg uppsatsen, eller något. Nästa dag ser jag att mejlet ligger längst upp i min inkorg (trots att jag fått andra mejl), men jag struntade i det. Nästa dag var det samma sak, så jag öppnade det. Tydligen hade han skrivit ett nytt mejl några timmar efter min dåliga outline där han skrivit att han ville ha en källa (som jag då inte hade sett) och sedan, 17 timmar senare, hade han skrivit “Var är uppsatsen??”.  Jag såg det här bara någon timme innan vår lektion skulle börja och hade inte tid att leta efter en källa, så jag tänkte låstas om att min mejl hade strulat (vilket ju till viss del var sant). Då visar det sig att han tydligen hade gett “riktiga" kommenterar på allas outlines och delade ut dem i klassen. Jag fick såklart ingen. HAN SA INGET OM ATT DET VAR SÅ SERIÖST. Jag trodde bara att han skulle kolla över dem och ge oss ett okej, men tydligen inte. Så, efter lektionen gick jag och en tjej i klassen till biblioteket för att få hjälp med att hitta bra källor och till och med bibliotekarien tyckte att instruktionerna var otydliga och att sättet han ville att vi skulle hitta källor på var konstiga/svårt! Men du vet, allt är ju mitt fel. Det är jag som gör fel :))))))))))) Så den kvällen ägnade jag till att skriva en himla outline och hitta en anständig källa. Jag skickade det till honom mitt i natten och skrev att jag hade haft problem med mejlen och inte sett hans meddelanden och att jag visste att det här var sent inskickat och att om det bara var försent kunde han “radera mejlet”. Jag fick inget svar. Så jag skrev min uppsats med den källan och lämnade in den när jag skulle. Vi ska ha möten med honom nästa vecka om dessa uppsatser, så vi får väl se vad han säger då. Med största sannolikhet kommer han säga att jag suger, och jag måste ta det. Lyckokursen gör mig så lycklig…

Torsdagkväll (17.30-18.30) satt jag ensam vid ett bord och ropade "skicka gratis godis och kondomer till dina kompisar!". Min röst och hals mådde nog inte så bra, så jag lät nog litte udda ropande på folk. MEN, DET ÄR JU FAKTISKT HALLOWEEN. Jag fick ändå en del människor att skicka gratis godis och kondomer till sina kompisar, så det gick nog ändå rätt bra, framförallt med tanke på att jag satt sjuk och ensam. Jag gjorde detta genom/för en av klubbarna jag är med i - Advocates for Choice. Fina grejer är det ialla fall - som är både roliga, viktiga och bra. 

Efter min jobbiga, och äckliga, vecka så lånade min suite projektorn igen och tittade på film igår (fredag). Det var ett skönt avslut på veckan och jag fick se It’s the Great Pumpkin, Charlie Brown såhär i Halloweentider. Så jag är nöjd. 

Idag har jag jobbat och tänkt att jag skulle göra massa saker, det hände inget riktigt då jag skypade en stund med mamma och sedan har snackat skit med mina kompisar i ett par timmar. Vilket är mycket mer angenämnt än debattöppningar och -avslut, psykologianteckningar och fotografier. 

  Det här saknar man ju lite grann, när det var varmt och jag kunde känna en del entusiasm för skolan och äta nyttigare (mandlar & torkade tranbär). (Dock kanske inte riktigt såhäär mycket.)

Har verkligen noll tid för bloggning. Vilket är tråkigt då jag tycker det är kul och då jag har, tyvärr, mer eller mindre givit upp på min dagbok då jag lägger mig på småtimmarna varje dag och behöver all sömn jag kan få. Så bloggen blir där mina minnen bevaras, liksom.

Men ja, jag har ytterst lite tid att göra saker jag vill göra och spenderar den mesta av min tid ätandes eller pluggandes. Självklart ska vi ha uppgifter att göra och så vidare, men jag har just nu verkligen noll fritid, och det tycker jag är lite tråkigt. 

Min uppsats som jag tidigare klagade över sög, enligt min lyckolärare (surprise). Jag trodde först att jag straight up hade fått icke godkänt, men tydligen fick jag ett G+ (C+), och jag är fan nöjd med det - och det här kommer från någon som alltid tagit skolan väldigt seriöst. Och det är inte att jag inte tar skolan här seriöst (vem pluggar hela dagarna liksom, och när jag sa till min moster vad jag gjorde kallade hon mig tråkig - så ja, jag flummar inte bort tiden), men det går inte att göra min lyckolärare till lags och jag är nu bara glad om jag klarar hans himla kurs, och därefter kommer jag aldrig läsa någon av hans kurser igen. (Har egentligen mer och färskare saker att klaga över angående honom, men jag orkar inte och jag tror inte att du orkar heller.)

Ovanpå allt mitt plugg så är vi ("jag") fortfarande inte helt överens med CSN och jag måste skicka in massa mejl och ansökningar och överklaganden till dem hela tiden, vilket också är jobbigt och ännu en extra jobbig sak att tänka på. Och så oroar jag mig en del över hur och var (läs; vem)  jag ska bo under vinterlovet och hur jag sedan tar mig ned hit igen. 

Mycket oro.

Men, till roligare/mer intressanta saker, och lätta avbrott i min tråkiga vardag:

I fredags fyllde min rumskamrat år, så vid midnatt hade jag och några vänner bakat brownies till henne, och så hade en annan tjej i vår suite deckorerat med bilder på någon koreansk popkille. Förhoppningsvis uppskattade min brud det (dock hörde jag vår RA senare fråga, när vi andra lagt oss och bara några var uppe, om de - i rummet då - bakat browniesarna i källaren och de bara “aa” - tack för creden liks). Nästa dag åkte min rumskamrat iväg till sin kusins bröllop och jag fick vårt rum för mig själv en natt och det var ärligt talat himla skönt. För det är lite det som är problemet när man bor med någon - man får absolut ingen tid för sig själv. För det är hennes rum precis lika mycket som mitt och hon får komma och gå som hon vill, och på alla andra ställen på skolan finns det människor. Så om man till exempel mår dåligt och vill grina lite - så är det rätt svårt. Något att tänka på om man ska bo med en rumskamrat. 

Och i lördags bjöd min moster med mig till en pumpkin patch! Har aldrig gjort det förut, så det var himla trevligt - men kallt. Mina yngre kusiner roade sig med diverse aktiviteter som att hoppa i en hoppborg och skjuta zombies med paintbollgevär (när mina kusiner inte visste hur de skulle skjuta frågade instruktören om de någonsin skjutit med gevär - de svarade osäkert nej, och sedan frågande han om de skjutit med bb guns och även då sa pojkarna nej; och då han frågade om de skjutit med nerf guns - det hade de, så då var mannen nöjd). Vi åkte även en så kallad. hay ride och de (mina släktingar) valde ut sina pumpor (de köpte flera stycken) och vi plockade majs som man sedan ska kunna poppa i en mikro. Det var fint och något nytt. Därefter åkte vi till Subway och åt middag för att sedan, när det blivit mörkt, åka tillbaka och gå i ett majsfält med ficklampor. Vi gick runt i en timme i den mörka kalla natten och letade efter våra ledtrådar, men gav sedan upp (främst på grund av kyla och trötta pojkar). Jag fick sedan skjuts tillbaka till skolan och pluggade. 

Dagen därpå vaknade jag med ont i halsen och nu är jag sjuk, igen. Och denna gång är det inte “bara” en förkylning utan mer huvud- och kroppsvärk. Jag som precis kom över min första förkylning... Men de har satt på värmen i våra hus nu i alla fall, så jag behöver inte längre ha 50 lager kläder på mig plus täcke. (Ja, hösten är kommen här också.)

Imorgon (onsdag, men klockan är 2:10, så tekniskt sett idag) är alla lektioner inställda för att man ska gå på seminarium och liknande (vilket vi får se om jag ens gör), men jag kommer nog ägna största delen av dagen till att skriva en uppsats som ska vara klar på torsdag. 

Men jag hade idag (tisdag) ett möte med min advisor och skrev preliminärt upp mig på vinterterminens kurser - matte (URK!!!), utvecklingspsykologi(?) (Developmental Psychology) och, förhoppningsvis, en genusvetenskapskurs. Dock är det ofta många som söker den (genusvetenskapskursen), så det finns en ganska stor chans att jag blir utkastad och måste välja en annan kurs. Jag måste också läsa matte, och vill ha det gjort så snart som möjligt, så det fick bli nu. Men jag är verkligen så nervös inför den kursen då mina mattekunskaper helt enkelt är så dåliga att jag, verkligen, skäms. 

Och för att avsluta - det snöade idag! Och det är så gulligt med eleverna som bor i varmare staters reaktioner. En kille jag känner har aldrig sett snö förut och blev tydligen (som väntat) helt exalterad. Men det smälte direkt och jag tycker det är lite synd att det blev hans första snöupplevelse, men men. Det kommer mer, och jag hade inte heller velat att det låg kvar för det är faktiskt BARA slutet på oktober.

I vintras hade Emil Jensen en spelning i Västerås som jag gick på med några fina vänner. Det var en himla fin och kall vinterkväll. Och att få se Emil, som jag länge tyckt om, live var himla fint. För den som inte vet så gör Emil både musik och spoken word. Under denna splening berättades (vad säger man? spoken wordade?) denna - Samma värld. Och det var kvällens defintivt spelningens höjdpunkt för mig och efteråt letade jag febrilt efter denna, men tydligen hade han inte officiellt släppt den ännu, men nu är den här! Lyssna, kompis. Det här är bra, djupt och perfekt. Det är en stor och mångfaldig värld vi lever i, även om vi inte alltid tänker på det.

Jag tänker i alla fall lyssna på den och njuta, och även minnas tillbaka till den där himla fina vinterkvällen (som innan spelningen inte hade varit så himla fin). 

Har haft det äckligt och jobbigt de senaste dagarna. Har känt mig nere och på grund av detta även känt av en del hemlängtan. Jag har mycket läxor och känner mig överväldigad och har en himlans massa problem med att skriva en tes, en himla tes, för en uppsats och jag känner mig så vilse kring dessa två meningar som ska vara min tes att jag helt vill ge upp på uppsatsen. 

Och kommer du ihåg den där videogrejen för lycka? Aa, det går inte så jävla bra heller. Jag jobbar med två tjejer varav en har en koncentrationsförmåga på typ en minut medan den andra, när vi spelade in, gick iväg och spelade biljard med sina kompisar. Det är som att gå i åttan igen och så sitter jag där och leker mamma. Och nu har hon med den korta koncentrationsförmågan inte heller gjort vad hon skulle för att hon skulle ladda upp materialet till hennes användare på skoldatorerna, men istället ser jag henne lägga ut en egobild på Facebook där hon ligger under ett täcke och ska sova. Sådant gör mig himla irriterad och när jag frågade henne om hon skulle ladda upp materialet idag (som hon lovat) så skrek hon bara ut “jag vill inteeeee, jag tänker inte göra deeeet”. Ska jag behöva vara mamma för två andra 18-åriga kvinnor? 

Fredagen blev dock bättre mot kvällen då vi hyrde en projektor och tittade på Brat Pack filmerna (Sixteen Candles, Pretty in Pink och The Breakfast Club) och jag hoppades att lördagen skulle bli bättre. Det var himla bra och jag hoppas att vi (min suite) kommer göra om det, för det var fint.

Igår (lördag) försökte jag skriva på den där himla uppsatsen, men jag kom ingenstans och blev bara arg och frustrerad över hur jävla svår den där himla tesen är och hur jag måste skriva om mer eller mindre hela uppsatsen för en man som ändå aldrig blir nöjd. Och jag vet att de inte menade med något med det och att de skämtade, men under middagen blev jag av någon anledning personen alla började “hacka” på och min kompis började prata om hur jag alltid såg så naturligt arg ut (hon grävde ett djupare och djupare hål som hon sedan inte kunde ta sig ur, haha) och de två andra jag åt med pratade bara om massa dumma/ogenomtänkta saker jag sagt. Och så kommer en kille jag aldrig träffat förut (men som de andra vid bordet känner) och börjar då fråga vem jag är och när jag nämner att jag är svensk börjar att göra massor av “roliga” påhopp, och tro mig, jag behövde inte det just då. Jag bara satt där och lät honom prata. Tydligen är det såhär den där killen är och han skämtar massor om andra på deras bekostnad, men liksom, det här är första gången jag träffar honom. Hur ska jag tolka hans beteende?

Och istället för att stanna inne igårkväll och skriva på uppsatsen/whatever så gick jag och mina suitemates till en “frat party”, som ärligt talat inte alls var min grej. Men nu har jag provat i alla fall och vet att det inte är min grej, så det blir nog inte så många fler sådana för min del. 

När jag dessutom skulle klä på mig för den där festen så satte jag på ett par jeans (som alltid varit tajta) som kändes för tajta och min tröja (som jag dock inte haft på på ett tag) som också kändes liten. Alltså har jag gått upp massor i vikt. Jag vet inte om det är inbillning för att jag redan kände mig nere (då jag inte använder dessa kläder särskilt ofta) eller om jag faktiskt gått upp i vikt. Hursom så var det definitivt det absolut sista jag behövde.

Så ja, POSITIVA ORD FRÅN CLARA. OMRINGA DIG MED ALL DENNA POSITIVITET. LOLOLOLOLOL.

Men jag tänker avsluta med att säga att jag är väl medveten om att det här är som vilken svacka som helst och att jag om några dagar kommer trivas och må bra igen (när jag blir av med den här uppsatsen och filmen...).

Fick för några dagar sedan reda på att en estranged familjemedlem avlidit. 

Det här med kärlek är konstigt. 

Jag fick aldrig träffa honom och kände honom inte, men ändå känner jag en del sorg över detta. 

Jag antar att jag alltid, innerst inne, hoppats på att få träffa honom någon gång, höra från honom, eller få någon typ av kontakt med honom. 

Men samtidigt är han en främling, och han har egentligen aldrig haft någon direkt påverkan i mitt liv. 

Jag blir definitivt ledsen (ibland) när jag till exempel på tv ser människor som dör, men samtidigt upplever jag inte samma känslor som nu. Kanske är det för att jag vet vilken stor inverkan det har på min släkt, att förlora honom och det då gör mig ledsen? Eller för att jag inser att jag aldrig kommer att träffa honom? Eller för att jag är den mest empatiska människan på planeten Jorden? 

Det är konstigt hur det här med familj fungerar, att jag hyser så starka känslor för en vilt främmande person, men på grund av vetskapen att vi är besläktade så hyser jag kärlek till honom - mer kärlek än vad jag hyser till “vanliga” främlingar. Och det är egentligen ganska konstigt, varför ska jag hysa mer känslor för honom än andra?

Det gör mig även ledsen att hans föräldrar nu förlorat en son och att hans enstrangeness för alltid kommer att vara ett faktum. Jag kommer aldrig få träffa honom och skapa ett eget typ av band med honom (även om det skulle kunna varit svagt som ett hårstrå). Det gör mig ledsen och min sorg tillsammans med min släkts är lätt jobbig.

Vet inte om detta klipp kommer att synas, det ser konstigt ut för mig nu när jag skapar detta inlägg. Hursom har denna låt spelats intensivt i min suite de senaste veckorna, det är en grej.