Har haft det äckligt och jobbigt de senaste dagarna. Har känt mig nere och på grund av detta även känt av en del hemlängtan. Jag har mycket läxor och känner mig överväldigad och har en himlans massa problem med att skriva en tes, en himla tes, för en uppsats och jag känner mig så vilse kring dessa två meningar som ska vara min tes att jag helt vill ge upp på uppsatsen. 

Och kommer du ihåg den där videogrejen för lycka? Aa, det går inte så jävla bra heller. Jag jobbar med två tjejer varav en har en koncentrationsförmåga på typ en minut medan den andra, när vi spelade in, gick iväg och spelade biljard med sina kompisar. Det är som att gå i åttan igen och så sitter jag där och leker mamma. Och nu har hon med den korta koncentrationsförmågan inte heller gjort vad hon skulle för att hon skulle ladda upp materialet till hennes användare på skoldatorerna, men istället ser jag henne lägga ut en egobild på Facebook där hon ligger under ett täcke och ska sova. Sådant gör mig himla irriterad och när jag frågade henne om hon skulle ladda upp materialet idag (som hon lovat) så skrek hon bara ut “jag vill inteeeee, jag tänker inte göra deeeet”. Ska jag behöva vara mamma för två andra 18-åriga kvinnor? 

Fredagen blev dock bättre mot kvällen då vi hyrde en projektor och tittade på Brat Pack filmerna (Sixteen Candles, Pretty in Pink och The Breakfast Club) och jag hoppades att lördagen skulle bli bättre. Det var himla bra och jag hoppas att vi (min suite) kommer göra om det, för det var fint.

Igår (lördag) försökte jag skriva på den där himla uppsatsen, men jag kom ingenstans och blev bara arg och frustrerad över hur jävla svår den där himla tesen är och hur jag måste skriva om mer eller mindre hela uppsatsen för en man som ändå aldrig blir nöjd. Och jag vet att de inte menade med något med det och att de skämtade, men under middagen blev jag av någon anledning personen alla började “hacka” på och min kompis började prata om hur jag alltid såg så naturligt arg ut (hon grävde ett djupare och djupare hål som hon sedan inte kunde ta sig ur, haha) och de två andra jag åt med pratade bara om massa dumma/ogenomtänkta saker jag sagt. Och så kommer en kille jag aldrig träffat förut (men som de andra vid bordet känner) och börjar då fråga vem jag är och när jag nämner att jag är svensk börjar att göra massor av “roliga” påhopp, och tro mig, jag behövde inte det just då. Jag bara satt där och lät honom prata. Tydligen är det såhär den där killen är och han skämtar massor om andra på deras bekostnad, men liksom, det här är första gången jag träffar honom. Hur ska jag tolka hans beteende?

Och istället för att stanna inne igårkväll och skriva på uppsatsen/whatever så gick jag och mina suitemates till en “frat party”, som ärligt talat inte alls var min grej. Men nu har jag provat i alla fall och vet att det inte är min grej, så det blir nog inte så många fler sådana för min del. 

När jag dessutom skulle klä på mig för den där festen så satte jag på ett par jeans (som alltid varit tajta) som kändes för tajta och min tröja (som jag dock inte haft på på ett tag) som också kändes liten. Alltså har jag gått upp massor i vikt. Jag vet inte om det är inbillning för att jag redan kände mig nere (då jag inte använder dessa kläder särskilt ofta) eller om jag faktiskt gått upp i vikt. Hursom så var det definitivt det absolut sista jag behövde.

Så ja, POSITIVA ORD FRÅN CLARA. OMRINGA DIG MED ALL DENNA POSITIVITET. LOLOLOLOLOL.

Men jag tänker avsluta med att säga att jag är väl medveten om att det här är som vilken svacka som helst och att jag om några dagar kommer trivas och må bra igen (när jag blir av med den här uppsatsen och filmen...).