Fick för några dagar sedan reda på att en estranged familjemedlem avlidit. 

Det här med kärlek är konstigt. 

Jag fick aldrig träffa honom och kände honom inte, men ändå känner jag en del sorg över detta. 

Jag antar att jag alltid, innerst inne, hoppats på att få träffa honom någon gång, höra från honom, eller få någon typ av kontakt med honom. 

Men samtidigt är han en främling, och han har egentligen aldrig haft någon direkt påverkan i mitt liv. 

Jag blir definitivt ledsen (ibland) när jag till exempel på tv ser människor som dör, men samtidigt upplever jag inte samma känslor som nu. Kanske är det för att jag vet vilken stor inverkan det har på min släkt, att förlora honom och det då gör mig ledsen? Eller för att jag inser att jag aldrig kommer att träffa honom? Eller för att jag är den mest empatiska människan på planeten Jorden? 

Det är konstigt hur det här med familj fungerar, att jag hyser så starka känslor för en vilt främmande person, men på grund av vetskapen att vi är besläktade så hyser jag kärlek till honom - mer kärlek än vad jag hyser till “vanliga” främlingar. Och det är egentligen ganska konstigt, varför ska jag hysa mer känslor för honom än andra?

Det gör mig även ledsen att hans föräldrar nu förlorat en son och att hans enstrangeness för alltid kommer att vara ett faktum. Jag kommer aldrig få träffa honom och skapa ett eget typ av band med honom (även om det skulle kunna varit svagt som ett hårstrå). Det gör mig ledsen och min sorg tillsammans med min släkts är lätt jobbig.