I vintras hade Emil Jensen en spelning i Västerås som jag gick på med några fina vänner. Det var en himla fin och kall vinterkväll. Och att få se Emil, som jag länge tyckt om, live var himla fint. För den som inte vet så gör Emil både musik och spoken word. Under denna splening berättades (vad säger man? spoken wordade?) denna - Samma värld. Och det var kvällens defintivt spelningens höjdpunkt för mig och efteråt letade jag febrilt efter denna, men tydligen hade han inte officiellt släppt den ännu, men nu är den här! Lyssna, kompis. Det här är bra, djupt och perfekt. Det är en stor och mångfaldig värld vi lever i, även om vi inte alltid tänker på det.

Jag tänker i alla fall lyssna på den och njuta, och även minnas tillbaka till den där himla fina vinterkvällen (som innan spelningen inte hade varit så himla fin). 

Har haft det äckligt och jobbigt de senaste dagarna. Har känt mig nere och på grund av detta även känt av en del hemlängtan. Jag har mycket läxor och känner mig överväldigad och har en himlans massa problem med att skriva en tes, en himla tes, för en uppsats och jag känner mig så vilse kring dessa två meningar som ska vara min tes att jag helt vill ge upp på uppsatsen. 

Och kommer du ihåg den där videogrejen för lycka? Aa, det går inte så jävla bra heller. Jag jobbar med två tjejer varav en har en koncentrationsförmåga på typ en minut medan den andra, när vi spelade in, gick iväg och spelade biljard med sina kompisar. Det är som att gå i åttan igen och så sitter jag där och leker mamma. Och nu har hon med den korta koncentrationsförmågan inte heller gjort vad hon skulle för att hon skulle ladda upp materialet till hennes användare på skoldatorerna, men istället ser jag henne lägga ut en egobild på Facebook där hon ligger under ett täcke och ska sova. Sådant gör mig himla irriterad och när jag frågade henne om hon skulle ladda upp materialet idag (som hon lovat) så skrek hon bara ut “jag vill inteeeee, jag tänker inte göra deeeet”. Ska jag behöva vara mamma för två andra 18-åriga kvinnor? 

Fredagen blev dock bättre mot kvällen då vi hyrde en projektor och tittade på Brat Pack filmerna (Sixteen Candles, Pretty in Pink och The Breakfast Club) och jag hoppades att lördagen skulle bli bättre. Det var himla bra och jag hoppas att vi (min suite) kommer göra om det, för det var fint.

Igår (lördag) försökte jag skriva på den där himla uppsatsen, men jag kom ingenstans och blev bara arg och frustrerad över hur jävla svår den där himla tesen är och hur jag måste skriva om mer eller mindre hela uppsatsen för en man som ändå aldrig blir nöjd. Och jag vet att de inte menade med något med det och att de skämtade, men under middagen blev jag av någon anledning personen alla började “hacka” på och min kompis började prata om hur jag alltid såg så naturligt arg ut (hon grävde ett djupare och djupare hål som hon sedan inte kunde ta sig ur, haha) och de två andra jag åt med pratade bara om massa dumma/ogenomtänkta saker jag sagt. Och så kommer en kille jag aldrig träffat förut (men som de andra vid bordet känner) och börjar då fråga vem jag är och när jag nämner att jag är svensk börjar att göra massor av “roliga” påhopp, och tro mig, jag behövde inte det just då. Jag bara satt där och lät honom prata. Tydligen är det såhär den där killen är och han skämtar massor om andra på deras bekostnad, men liksom, det här är första gången jag träffar honom. Hur ska jag tolka hans beteende?

Och istället för att stanna inne igårkväll och skriva på uppsatsen/whatever så gick jag och mina suitemates till en “frat party”, som ärligt talat inte alls var min grej. Men nu har jag provat i alla fall och vet att det inte är min grej, så det blir nog inte så många fler sådana för min del. 

När jag dessutom skulle klä på mig för den där festen så satte jag på ett par jeans (som alltid varit tajta) som kändes för tajta och min tröja (som jag dock inte haft på på ett tag) som också kändes liten. Alltså har jag gått upp massor i vikt. Jag vet inte om det är inbillning för att jag redan kände mig nere (då jag inte använder dessa kläder särskilt ofta) eller om jag faktiskt gått upp i vikt. Hursom så var det definitivt det absolut sista jag behövde.

Så ja, POSITIVA ORD FRÅN CLARA. OMRINGA DIG MED ALL DENNA POSITIVITET. LOLOLOLOLOL.

Men jag tänker avsluta med att säga att jag är väl medveten om att det här är som vilken svacka som helst och att jag om några dagar kommer trivas och må bra igen (när jag blir av med den här uppsatsen och filmen...).

Fick för några dagar sedan reda på att en estranged familjemedlem avlidit. 

Det här med kärlek är konstigt. 

Jag fick aldrig träffa honom och kände honom inte, men ändå känner jag en del sorg över detta. 

Jag antar att jag alltid, innerst inne, hoppats på att få träffa honom någon gång, höra från honom, eller få någon typ av kontakt med honom. 

Men samtidigt är han en främling, och han har egentligen aldrig haft någon direkt påverkan i mitt liv. 

Jag blir definitivt ledsen (ibland) när jag till exempel på tv ser människor som dör, men samtidigt upplever jag inte samma känslor som nu. Kanske är det för att jag vet vilken stor inverkan det har på min släkt, att förlora honom och det då gör mig ledsen? Eller för att jag inser att jag aldrig kommer att träffa honom? Eller för att jag är den mest empatiska människan på planeten Jorden? 

Det är konstigt hur det här med familj fungerar, att jag hyser så starka känslor för en vilt främmande person, men på grund av vetskapen att vi är besläktade så hyser jag kärlek till honom - mer kärlek än vad jag hyser till “vanliga” främlingar. Och det är egentligen ganska konstigt, varför ska jag hysa mer känslor för honom än andra?

Det gör mig även ledsen att hans föräldrar nu förlorat en son och att hans enstrangeness för alltid kommer att vara ett faktum. Jag kommer aldrig få träffa honom och skapa ett eget typ av band med honom (även om det skulle kunna varit svagt som ett hårstrå). Det gör mig ledsen och min sorg tillsammans med min släkts är lätt jobbig.

Vet inte om detta klipp kommer att synas, det ser konstigt ut för mig nu när jag skapar detta inlägg. Hursom har denna låt spelats intensivt i min suite de senaste veckorna, det är en grej.

Hade en bra höstdag idag. Det var skönt väder, solen sken och dagen började med en fin psykologilektion, tycker helt klart bäst om psykologi (av mina ämnen nu), ingen tvekan om saken.

Därefter åt jag en lunch bestående av tacos och guac, och ser jag guac så mår både jag och min mage himla bra och blir glada. Jag hade även fint sällskap vilket gjorde saken ännu bättre.

Därefter skulle jag ha lycka, och skyndande mig dit PÅ ANDRA SIDAN CAMPUS då jag redan var sen och halvvägs dit får jag ett sms av en klasskamrat som säger att lektionen är inställd. Blev himla glad att jag inte hade börjat gå upp för trapporna i Old Main. Om du aldrig gått upp för trapporna i Old Main, var glad. Och om du någonsin får ett erbjudande om att gå upp för trapporna i Old Main, säg nej. Och ännu mer nej om du är stressad. Så sms:et kom helt rätt tid. Hade jag gått upp för de där trapporna och insett att lektionen var inställd... OH, HELL NO.

Så jag gick tillbaka och meddelande glatt Änna Banäna att jag inte hade lektion och att vi kunde skypa tidigare än vad vi bestämt. Vi pratade i drygt 3 timmar - det var himla fint och välbehövligt. Och under den tiden fick Anna se mig tvätta, koka min menskopp...och...gissa ordentligt nu...du vet vad det är....du känner det på dig... JA, EXAKT. Hon fick uppleva ett brandalarm och uppleva vår allas frustration! 

Därefter åt jag middag med fler fina personer (som jag med största sannolikhet kommer ha en Treat Yo’ Self Day med i helgen) och därefter hängde jag i min suite till 21 då jag gick och hämtade upp min cykel. Jag har nu en cykel! Den är fin, blå och najs. Jag gillar den, dock har jag börjat ifrågasätta hur mycket jag faktiskt kommer cykla med den, vart ska jag åka liksom? Och ingen annan har ju cykel. Men den är fin att titta på i alla fall, så det är bra.

Sedan...gick dagen mot det sämre. Hade en till tid i datorrummet med min TA för fotografi, vilket jag var himla tacksam för då jag inte alls blev klar med vad jag behövde igår. Och pop art, kompis, är fucking svårt. Herregud, jag vet inte hur många timmar jag suttit med den där skiten. Och bredvid mig satt min klasskamrat som nog till och med är ännu sämre än mig på Photoshop. Vi var olyckliga och bad vår TA om hjälp hela tiden. Stackars man. Och 23.50 (datorrummet stänger 00.00) är jag färdig (så färdig jag kan bli i alla fall, är inte 100% nöjd med mina bilder, men typ 89% nöjd), allt ska vara inne innan klockan 9 imorgon bitti och jag måste skriva ut mina bilder och contact sheets (vad heter det på svenska?) med alla mina bilder. Då vill inte datorn vara min vän och jag freakar ut och min klasskamrat - som inte ens börjat på sin andra bild - freakar ut och vår TA är trött och min andra klasskamrat freakar ut för att hans skräm plötsligt blir svart och vi är alla så trötta och frustrerade och så står Säkerhetsmannen och väntar på att vi ska bli färdiga. Det var inte en fin situation och jag skrev inte ut alla mina papper... Så nu måste jag upp ännu tidigare imorgon och gå till lektionen tidigt och hoppas att jag får mina papper utskriva och han inte sänker mitt betyg.

Nu är i alla fall klockan är 1 och jag är helt uppe i varv och har ingen aning, alls, om hur jag ska kunna somna.

Åh, det här med college är fint...

  Push it real good.

  I'm on the pursuit of happiness and I know everything that shine ain't always gonna be gold

Kände att det var dags att kika in och säga hej.

HEJ!

Har haft en sjukt jobbig vecka och pluggat sönder. Ett psykologiprov på nervceller och hur hjärnan fungerar rent biologiskt (mycket i samband med psykologi), och jag svär, jag har lärt mig mer biologi den senaste veckan än jag gjort i hela mitt liv. Så fråga mig något om hjärnan så kan jag säkert svara. YEAH. (Och förhoppningsvis gick provet ganska bra.) Mycket mer avancerat än Psykologi A med Gunilla säger jag bara, trots att detta också ska vara en introduktionskurs. 

Dessutom har jag på en vecka skrivit två uppsatser varav en jag bara hade två dagar på mig att skriva (plus trycket från andra uppsatsen och att plugga inför psykologiprovet). Jag gillar min lyckokurs och läraren mindre och mindre och jag hör negativa saker om honom från andra också. Han är inte en uppmuntrande man, vilket gör att jag inte känner mig uppmuntrad som hans elev. 

Så ja, många sena nätter och mer eller mindre heldagar i biblioteket som nu är mitt tredje hem. 

I övrigt har jag ätit mycket skärp, trots att jag lovade mig själv att börja vara nyttigare, men ibland är det svårt. När man är sjuk, har ångest och tänker på hur mycket man betalar för den här himla måltiden man ska äta - då blir man sugen på kakor. Jag har även träffat och konverserat med ännu fler nya människor i veckan, och det är ju himla fantastiskt för att vara mig. #numberoneintrovert (Dock finns det faktiskt folk här som är ganska antisociala och får mig att framstå som social, så det är ju en grej.)

Jag har även tränat Sniffy - the virtual rat för min psykologilab. Det är ju också roligt. Och tagit lite bilder för min fotokurs där nästa uppgift är pop art. Men dessa två saker var mycket mindre krävande än övriga uppgifter.

Och just det, jag har varit sjuk! Och allt mitt plugg + sjukdom var ju mer eller mindre det bästa som kunde hända mig. 

Men idag var det i alla fall Smoothie Friday och efter det hängde vi ute på skolans cafés gård som hade “Oktoberfest” (fråga mig inte varför...) och lyssnade på fin akustisk musik och åt pumpapaj i mörkret. Det var bra, ett bra avslut på veckan.

 Smoothie Friday. Lätt bästa dagen (kvällen) i veckan

Men veckans absoluta höjdpunkt, som jag fascineras av hela tiden när jag tänker på det, är att det är oktober och jag har shorts på mig. Det har aldrig hänt förut i hela mitt liv. Och idag hade jag shorts och t-tröja på mig och jag svettades. Krazy Bananaz. Framförallt eftersom vi kommer få en riktig vinter med snö och så vidare. Men jag uppskattar att inte behöva frysa än.

Utöver detta innehåller mitt liv självklart även en del brandalarm, som sker alla möjliga tider på dygnet. Förra helgen hade vi en 6.30 på morgonen och idag en vid 14.30 (och några däremellan). Man vet aldrig när det händer och vi blir alla lika irriterande varje gång. Men idag kom riktiga grädden på moset. Tydligen var den som gick klockan två på morgonen och en till vid ett annat tillfälle "skämt". Alltså att någon medvetetet fått igång brandalarmet och tvingade ut oss. Eftersom skolan inte vet vilka det var kommer de nu tvinga alla i hela huset att betala för dessa två larm. Den totala kostnaden är 500 dollar och min rumskamrat räknade ut att alla i huset kommer få betala ungefär 4,50 var, vilket inte är så himla mycket. Men att vi utsätts för det här hela tiden och är så förbannande - och nu måste vi betala. No. Way. In. Hell. Vår RA är också sur över detta (såklart) så hon ska prata med sin chef och försöka få det här fixat. För det här är bajs.

(Och nu har vi även en lol-att-ha-inför-nästa-brandalarm-lista: http://www.theknoxstudent.com/news/2013/09/24/seven-things-you-need-for-the-next-fire-alarm/ )

Och det här är liksom mitt liv, kompis. Det består av plugg och lätthäng med mina nyfunna vänner samtidigt som jag stoppar massor av kakor i min mun.

  Vår RA är himla fin som snattar gratis kakor och tar dem tillbaka till vår suite för oss att äta.

Min dag började med att jag hade brunch med min moster (helgens höjdpunkt!) som bor hyfsat nära, så det var himla najs. Det är skönt och på något sätt lättande att kunna se ett familjärt ansikte ibland, någon som inte är en främling. Tyvärr hade vi inte en sådan lång lunch då hon var sen och vi inte kom iväg förrän typ halv 12. 

Efter maten skjutsade hon mig tillbaka till skolan då jag hade jobb klockan ett (jävla lördagsjobb). 

När jag efter att ha torkat bord i några timmar slutade gick jag tillbaka till mitt rum för att försöka plugga lite då jag har en fin plugghög väntandes på mig. HA HA HA. Det hände inte. Men det blir nog lite plugg ikväll. När jag hade varit i vårt common room ett tag kommer en tjej som bor här in och säger att hennes mobiltelefon blivit stulen. Några minuter senare hörs ett skrik och det visar sig att hennes rumskamrats dator också blivit stulen. Hon hade lämnat dörren öppen när hon gick på toa  och en tjej i rummet bredvid satt där med öppen dörr, så kisstjejen trodde det skulle vara lugnt. Tydligen inte. Senare kom två främmande killar gåendes genom vår suite (jag var inte där) och hälsade till mina kompisar som satt där och de såg inget i deras händer eller fickor, men antagandet är att det kan ha varit dessa två killar. Vi ringde Campus Safety och en liten utredning skedde. Någon halvtimme senare rapporteras det att två datorer blivit stulna i ett annat hus och två i biblioteket. Så, HIDE YO WIFE, HIDE YO KIDS (alltså, dina ägodelar som är substitut för familjemedlemmar här). Och nu kommer jag bli hyperparanoid över mina ägodelar. 

Uppdatering om ägodelar: mannen från Campus Safety som utredde situationen kom just in till oss och sa att de hittat de som stulit sakerna och alla saker som blvit stulna kommer ges tillbaka till ägarna.

Dessutom tror jag att jag håller på bli sjuk. Min kompis är förkyld och jag har hela dagen känt stick i halsen. :))) Plugg och sjukdom - precis vad jag behöver just nu. Vi får se hur jag mår imorgon, antar jag. 

Och nu är klockan snart sju, jag sitter i mina pyjamasbrallor och har åstadkommit 0 idag. 

  Borde inte heller ha linser på mig om jag nu är förkyld. Men vet du? Fuck aina.