Efter att ha stannat hos min morbror + familj längre än väntat på grund av oväntade händelser inom släkten så skulle jag nu ned till Minneapolis från Duluth.

Jag blir uppringd av min moster klockan 8 på morgonen och hon frågar om jag kan ta 11-bussen ned till Minneapolis. Detta fungerade inte då det var en smärre snöstorm på gång den dagen och vi var insnöade på grund av detta.

Så, vi bestämmer att jag ska ta 11-bussen nästa dag. Jag bokar min biljett sent kvällen innan och har allt jag behöver. Nästa dag skjutsas jag till busstationen av min morbror som måste iväg till jobbet klockan nio, vilket resulterar i att jag får vänta 2,5 timmar på världens minsta busstation på min buss. Men det är smällar man får ta.

Vi kommer in och mannen som arbetar för bussbolaget undrar om jag ska ta 9.15-bussen (visste inte ens att det fanns någon sådan?). Jag svarar nej, att jag bara är tidig, och ska ta 11-bussen. “11-bussen?”, frågar han, “vi har inte haft bussar som avgått på flera dagar och det senaste jag hörde var att 11-bussen inte ska gå idag heller, jag har en stor lista med nummer jag måste ringa och berätta detta för”.

Ingen varning på hemsidan, ingen varning när jag bokade biljetten. När jag under morgonen, på min mosters begäran, googlade och försökte se om bussarna var inställda hittade jag ingenting heller. Ingenting. 

Vi åker tillbaka hem till min morbror och väntar för att se om bussen säkert är inställd. Jag ringer och frågar om den är det, men tydligen vet fortfarande inte mannen (närmare 50 minuter senare) då han inte kan få kontakt med de han behöver få kontakt med. Frustrerat lägger jag på och säger att jag ringer tillbaka om 20 minuter. Innan jag hinner ringa tillbaka ringer han och säger att bussen definitivt är inställd, men att det kommer antagligen gå en 16:45-buss och att jag annars kan få använda min biljett vid ett annat tillfälle. Jaha.

Diskuterar med min moster om vad jag borde göra, och hon erbjuder sig att köra upp och hämta mig. Jag säger nej, och att jag kan ringa tillbaka till busstationen, igen, och dubbelkolla att bussen faktiskt går och även kolla om jag kan föra över pengarna från biljetten till en annan biljett (som till en framtida bussresa till Galesburg). Jag ringer tillbaka och denna gång svarar en relativt oartig kvinna, som bekräftar att 16:45-bussen ska gå och att jag inte kan göra något med biljetten förutom åka en annan gång (för ja, jag reser ju så ofta från Duluth till Minneapolis).

Min bussresa skulle vara i 4,5 timmar, vilket skulle innebära att jag kom fram runt 21.30 Men i och med att kvinnan bekräftar att bussen ska gå och att jag inte kan göra något annat med biljetten bestämmer jag mig för att ta den bussen. Och precis innan avgång får jag också reda på att bussen inte stannar vid hållplatsen jag skulle av på utan hoppar över den (och andra). Detta resulterar i att bussresan går snabbare, men jag är himla glad att någon (i sista sekunden) förvarande mig om detta. 

Jag tycker även att det är synd att folk inte utnyttjar kollektivtrafik här som i Sverige. Alltså, människorna som åker buss är collegelever och människor som verkar komma från nedre medelklassen; människor med långt skägg och glasögon trots att det är mörkt ute, människor som lägger sitt bagage i platspåsar och så vidare. 

Samtidigt som busschaffören tror att han är en pilot (“captain”) och låter som en sådan när han talar ut i sin mikrofon om “the rocket” (alltså, bussen).

Hursomhelst så kom jag fram till Minneapolis igår kväll, tidigare än beräknat och stannar nu hos min moster här i en vecka tills jag flyttar vidare till nästa moster. Jag kom fram hel och ren - tillslut - och det var väl det viktigaste.

  Åh den positiva sidan så kommer julkänslorna fram nu då pynt tas fram, granar kläs och så vidare!

Såatte, för den som inte känner mig så tycker jag väldans mycket om barn. Jag har gjort det sedan jag var liten och hängde med grannens småbarn, och det har hängt med mig medan jag blivit äldre.

Då mina föräldrar är något äldre än genomsnittsföräldern och för att jag är äldre så umgås jag inte mycket med barn, alls. Trots att jag gärna velat (ingen au pair-upplevelse för mig alltså - inget körkort och 0 barntimmar :))))) ).

Men då saker har hänt i min familj de senaste dagarna och mina planer för mitt vinterlov är lite uppe i luften på grund av detta innebär det att jag hängt och ska hänga mer hos min morbror och hans familj, som har två yngre barn (inte pyttesmå, men cirka nio år yngre än mig). (Dessutom har en av mina mostrar två barn i ungefär samma ålder, som jag som jag träffar en del då de bor nära min skola.) 

Ibland känner jag att jag kanske inte riktigt kommer överens med barn(en) som jag gjorde när jag var yngre, att jag kanske är för gammal och inte uppskattas på samma sätt som jag fick intrycket av att jag gjorde när jag var yngre. Jag vet inte.

Men, på grund av ändrade planer kommer jag nu att stanna hos min morbror i närmare en vecka längre än tidigare trott, vilket berättades för mina två kusiner här. En av dem är väldigt öppen med sina känslor och man vet när hon är glad eller inte, medan den andra är mer sparsam med att visa sina känslor öppet. 

När vi berättade för den mer öppna kusinen att jag skulle stanna längre storgapade hon och såg glad ut. Min morbror och moster hade även berättat att hon, innan jag kom, hade sagt “åh, vad roligt att Clara kommer, när hon lämnar oss kommer vi vara som systrar!”. Det värmde. Och att hon blev glad av att höra att jag skulle stanna längre nu också gjorde mig glad.

Som sagt är den andra (kusinen) mer otydlig med sina känslor och jag var inte riktigt säker på om han uppskattade min närvaro. Men när barnen gick och lade sig idag hade min moster frågat om han hade haft kul med sina kusiner idag (= de andra kusinerna i samma ålder som varit här idag). Han svarade ja, och att han skulle fortsätta ha kul med sin kusin. Singular. 

När min moster berättade det för mig smälte mitt hjärta, det gör mig glad att veta att de båda trivs i mitt sällskap (framförallt då jag kommer stanna här i ett par dagar till).

Dessa två kusiner är nära i ålder och av olika kön, detta resulterar i att de bråkar med varandra en hel del, samt att de helt enkelt är i åldern då jag skulle säga att många bråkar som mest med sina syskon. Men så sitter jag på våningen nedanför deras rum och hör den tystare kusinen säga till den mer öppna, som har sitt rum bredvid (och som har haft huvudvärk ikväll): Är du okej, har du fortfarande huvudvärk? Vill du prata? Förlåt att jag väckte dig! Godnatt, air hug. (Och alltså fick han snabba svar från sin syster på samtliga frågor jag just upprepade.) Riktigt oväntat på grund av deras närmare konstanta bråk med varandra, och det gör mig glad att vara runt barn igen (och att de faktiskt, egentligen, tycker om varandra).

Alltså, det kanske är bara jag, inte vet jag. Men himla häftigt att ett utav mina favoritband, Glasvegas, gjort en cover på visan Vem Kan Segla, och gör det bra. Och mitt i översätter de till engelska.

Som sagt så har det varit finals nu i helgen och trots att jag satt uppe och pluggade hela natten till 5.30 så är jag nu äntligen färdig och ikväll/natt blir det packning och så imorgon hämtar min moster mig och på tisdag så kör vi upp till Minnesota.

Torsdag och fredag var som sagt “reading days”. Och fredag var min födelsedag.

På torsdagen skypade jag med Anna - i 6 timmar. Så hela min dag mer eller mindre försvann, och sedan på kvällen blev jag tillfrågad om jag ville se Catching Fire med min RA, hennes kompis som också bor i min suite (som kanske är mina vänner nu, jag är inte helt säker?) och två av deras kompisar. Och min RA och kompisen som också bor här bjöd mig på filmen, så fina! Och det var en himla bra film, liksom det var inte bara “ja, det funkade väl bra i jämförelse med boken” utan jag tyckte att det var en genuint om den.

Så där försvann min torsdag, men jag såg det som pre-födeseldagsfirande. Utöver att dagen var fin i och med att jag gick på bio och skypade med Anna så kom ett paket från posten. Från min finaste vän Bea som just nu är i Colorado som au pair, och hon hade skickat ett födelsedagspaket till mig! Det var riktigt oväntat och jag blev så glad, samt att “huvudpresenten” nog kan vara den skönaste jag fått på ett tag (en julgranskula med Ralphie från A Christmas Story som även ger ifrån sig meningar från filmen!). Ibland glömmer jag bort att vara tacksam för vilka otroligt fina människor jag har i mitt liv, och jag inser att jag helt klart valde rätt vänner på vägen i mitt lilla 19-åriga liv.  

Vid midnatt torsdag till fredag firades jag av min suite som kom in och sjöng för mig. Och min RA kom in med mini donuts och min rumskamrat (tror jag) hade köpt en bakelsepizza - alltså en pizza med massa socker och saker på. Och så stod där en Mountain Dew-flaska med en lapp där det stod att den var från Axel. Alltså, jag blev så rörd. Så fint. 

I och med att jag slösade bort min torsdag och hade tre finals som skulle ske i helgen (fotografi portfolio lördag kväll, psykologiprov söndag kväll + sista lyckouppsatsen som också skulle vara färdig söndag kväll) så kände jag att min födelsedag ändå behövde tillägnas plugg. Men jag bestämde mig att i alla fall unna mig en sovmorgon. Men, jag väcktes vid 11 av att min rumskamrat kommer in i rummet och säger “Clara, det är någon som letar efter dig” och så står där en äldre dam och en man från Campus Safety, och så räcker hon över den största tårtan i mitt liv (skulle räcka för 20 personer) som är från min familj! Jag blev så rörd (och chockad), jag väntade mig inte något sådant. Inte ens lite grann. Så jag spenderade förmiddagen på Skype med (främst) mamma och satt sedan en stund i suiten och uppmanade alla att käka tårta. Skulle sedan gå till vår bokaffär för att köpa en tjocktröja med skolans logga, men hittade ingen jag ville ha och lämnade sedan tillslut tillbaka min lånecykel. Därefter hängde jag i datorsalen ett tag för att fixa min final portfolio, fick ett samtal av en av mina mostrar och åt sedan middag. Gick tillbaka till datorsalen och hängde sedan i vår suite. Men innan detta träffade jag en tjej från min lyckoklass och vi bestämde oss för att gå hämta våra betyg från några tidigare uppgifter (som fanns i en låda utanför Lyckolärarens kontor). Vi hämtar dem och så öppnar han dörren och bara “heej” (klockan var typ 20) och vill att vi ska prata betyg med honom (hade undvikit det under dagen då jag inte ville att han skulle förstöra min födelsedag). Först pratar han med min kompis - helt öppet - så nu vet jag exakt vad hon har för betyg… Och så ber han mig öppna mitt kuvert och jag vill verkligen inte, men han insisterar på att jag borde öppna det (vilket gjorde mig ännu oroligare), men det visade sig vara bra nyheter. Vilket gjorde min dag desto bättre, och jag vet nu att jag kommer klara Lycka, och jag är så glad. 

Finals denna helg. Jag hade en sju minuter lång presentation i lycka idag - hamnade på typ 6:56 eller något, och hamnade vi under sju skulle vi automatiskt få ett D. Eftersom Lyckoläraren är som han är, skulle det inte förvåna mig om han ger mig det. Vi får se… I övrigt måste jag skriva klart uppsatsen som presentation var baserad på, göra klart min final portfolio + PowerPoint för fotografi samt göra ett psykologiprov - men på måndag sticker jag i fem veckor. Det blir fint.

Idag hade vi i alla fall i övrigt en tidig Thanksgivingmiddag på skolan, med mycket fina vegetariska alternativ. Det är något uppskattar jag mycket med skolan, de tar väl hand om sina vegeterianer och veganer. Så jag åt med några vänner och min RA, det var fint och GOTT. Och därefter gick vi “to pet them bitches”. Lärarna hade med sig hundar som vi gick och klappade på, så det var också fint. 

 Skulle även lämna tillbaka min lånecykel idag, och på cykelställets FB-sida stod det att de har öppet 16-19. Så jag cyklade dit i spöregn vid typ 17.30, och det var stängt. Fint. Säg inte att jag ska lämna tillbaka saker idag och sedan ha stängt… :))))

Imorgon (torsdag) och min födelsedag (fredag) så har vi reading days då vi måste vara extra tysta och mer eller mindre fokusera på att plugga, så vi får se hur spännande min födelsedag blir. Samtidigt har jag, som sagt, en hel del jag behöver få klart också. Men hursom trevligt att inte ha lektioner och bara fokusera på det som behöver bli gjort. Och trots att min presentation inte var bäst idag så var det sista lyckolektionen, så allt som allt så var idag en ganska himla bra dag ändå. Och om vi bortser från att jag blev väckt imorse, när jag försökte ta en välbehövd sovmorgon, av maintenance personer som kom in på mitt rum för att sänka min rumskamrats säng som då var en loftsäng. Självklart inte deras fel, men de knackar på och väcker mig, jag öppnar dörren - nyvaken - och bara “heeeeej” #morgonfin och somnade sedan inte om.

En vanlig dag i Claras liv. VI HÖRS SNART, VÄN(NER).

  Unnade mig en bit tårta tidigare i veckan (för att sedan äta skräpmaten jag köpte för att bli av med mina dining dollars) då mitt datum faktiskt inkluderades, blev dock lite besviken över att det inte var choklad. #choklad4lyfe

Så, jag har ju ett (eller tekniskt sett två, men på samma ställe) jobb här på skolan som jag får genom min work-study, vilket är en del av min financial aid, vilket är mängden stipendium och avdrag från undervisningsavgiften. Pengarna jag tjänar genom jobbet får jag gör vad jag vill med, vare sig det är att lägga dem på skolböcker eller till undervisningsavgiften eller om jag bara vill köpa nya kläder.

Jag får just nu jobba 5 timmar i veckan (maxtiden är för alla elever är 10) och jag jobbar lördagar och söndagar (dummaste beslutet i mitt liv).

På lördagar jobbar jag två timmar, 13-15 och vad jag gör, exakt är:

Först komma i tid klockan ett och då hämta listan med flingor, nycklar och en penna. Jag går sedan till The Fat Cave där flingorna och efterrätterna finns. Jag ska då fylla på flingor om det saknas. Det är stora grejer - som finns på bland annat hotell - som flingorna är i. När jag fyllt på med flingor går jag och hämtar en tvättrasa och en bunke med vatten + diskmedel och torkar up i The Fat Cave då folk spiller himlans mycket. Därefter kollar jag om jag behöver fylla på med toppings för folk som vill äta fancy glassar. 

Därefter kollar jag om det behöver fyllas på med nötter där man kan hämta nötter, om man tycker om sådant. Därefter följer huvuduppgiften - torka bord. Det är olika varje lördag hur mycket tid det tar att fylla på med flingor, men det kan ta allt från 15-40 minuter. Att torka bord däremot är tråkigt (inte för att flinggrejen är kul, men roligare än att torka bord i alla fall), och vid halv två är det ofta fortfarande många som äter, så torkar jag av ett bord finns det en stor risk att någon sätter sig där igen och jag måste torka där igen. Men jag har börjat lyssna på radio när jag utför denna uppgift, vilket gör den något mer angenäm. Det blir P3 Star (då det är samma tid varje vecka).

Detta jobb är ett ganska ensamt jobb då det bara är jag som fyller på med flingor och torkar borden, men det roliga är att jag har jobbat där sedan september nu och varje lördag när jag börjar jobba så säger en kvinna (som är typ chef) “Hej, vet du hur man gör detta?” och ger mig ett exempel på vad jag ska göra, och som hon redan visat mig. “Ja”, säger jag och då svarar hon med  ett okej. Alltså, verkar hon inte alls komma ihåg mig. Jag vet att jag är tjejen som inte utmärker sig i klassen och lärare glömmer ofta bort mitt namn, men fortfarande, ser jag helt främmande ut varje vecka? Jag fick detta bekräftat för mig i lördags när hon sa “Vad heter du (som att hon aldrig träffat mig förut)?” Jag svarade och hon svarade “Hej Clara, jag heter Janice (Janet?)!” Så ja, jag är uppenbarligen inte särskilt minnesvärd. 

Mitt andra jobb (trots att det är på samma ställe och jag är tekniskt sett anställd av samma arbetsgivare utöver skolan) sker på söndagskvällar (dum tid - jag rekommenderar den inte). Det är ett tretimmarspass (17.30-20.30) i ett diskrum (inte helt olikt mitt sommarjobb). Antingen står man på den smutsiga eller på den rena sidan. 

På smutsiga sidan tar man antingen smutsiga glas och lägger i backar, eller så tar bort mat från tallrikar och ställer dessa på en back som åker in i diskmaskinen. Vilken av dessa arbetsuppgifter man gör beror lite på vem man jobbar med. Jobbar man med Kvinnan-vi-inte-säkert-vet-namnet-på (Sue?) så kan det sluta upp med att man bara tar smutsiga tallrikar tre timmar i sträck (och det är stressigt) eller att man byter av och tar tallrikar ett tag eller glas ett tag.

Kvinnan-vi-inte-säkert-vet-namnet-på är en kvinna som inte säger så mycket och ser väldigt allvarlig ut. Någon gång har hon frågat mig om jag gillar smutsiga eller rena sidan bättre, men det är mer eller mindre allt hon sagt till mig förutom “hej” och “nu går jag på rast”.

Jobbar du däremot med Henry, som är en man som jobbat där sedan ’91, så är det en annan femma. Han låter dig inte göra något annat än att ta glasen, och ibland tar han till och med glasen åt dig - så både tallrikarna och glasen. Då står man själv där med ingenting att göra, vilket ärligt talat är värre än att ta glasen. Har man en tråkig/trött kväll kan det vara skönt att bara ta glasen, men samtidigt känner man att han liksom inte litar på en och då vill man säga “JAG HAR TAGIT TALLRIKARNA I TRE TIMMAR I STRÄCK JAG MED, OCH DET GICK BRA. JAG KAN OCKSÅ.” Men det gör jag inte, jag är lite för feg. Men ibland försöker jag hjälpa Henry, om han till exempel går bort en stund så gör jag rent lite tallrikar. Men så fort han återvänder måste jag gå tillbaka till att ta glasen. Jag gör detta (tar tallrikar) för att hjälpa honom, men även för att bevisa att jag minsann kan också - men han fattar inte vinken. Henry är en lång man som påminner mig om min morfar, de ser liknande ut (förutom att min morfar är kort) och pratar båda lite otydligt, samt drar massor av skämt som man oftast inte förstår. Henry pratar en hel del, men det är svårt att hålla igång en konversation då han, som sagt, är svår att förstå. Så för det mesta ler man bara åt honom och skrattar lite lätt. Henry är dessutom mycket effektiv (bör man ju vara när man jobbat där så länge), men bieffekten av detta är tyvärr att han kan vara lite slabbig när han hanterar de smutsiga tallrikarna vilket kan resultera i matrester på ställen där man kanske inte direkt tänkt att ha dem - som i ansiktet eller håret. 

Jobbar man däremot på smutsiga sidan med Kattkvinnan så blir arbetet nästan alltid ungefär 50-50, och det uppskattar jag. Kattkvinnan är väldigt trevlig och pratar mycket, framförallt om sina katter. Hon tycker om sina katter himla mycket, och Halloween. Inför Halloween hade hon alltid Halloweenörhängen och annat krimskrams. Och trots att hon jobbade i disken på själva Halloween så var hon utklädd. Men Kattkvinnan har jag i alla fall haft längre konversationer med, inte minst - som sagt - om (hennes) katter. Hon har många katter och tyvärr är hon allergisk mot en av dem och den tycker ju såklart mycket om att kela, och det är ju synd för då får hon utslag. Mycket djur(katt)prat blir det alltså med henne, men jag gillar djur så det är lugna puckar. Kattkvinnan är också rolig då hon ibland har lätta matkrig och kastar till exempel körsbärstomater på Kvinnan-vi-inte-säkert-vet-namnet-på. Det är rätt kul. 

På den rena sidan så tar man emot backarna som kommer ut ur diskmaskinen - med diverse ting på sig som till exempel: tallrikar, skålar, kaffekoppar, etcetera. Eller så kommer det en back med enbart glas eller backar med saker från köket. Det är alltid en lätt överraskning. När backen kommer ut måste man snabbt ta av det rena porslinet och lägga det där det ska vara. Utöver att ta emot den rena disken kan man ibland ta ut den rena disken till kafeterian där man ställer ut de olika tallrikarna (olika storlekar), bestick eller djupa skålar för elever att ta. Det är skönt med lite omväxling, däremot är man ofta ganska oattraktiv när man jobbar i disken och så måste man trängas med alla hungriga barn/ungdomar/collegelever, så det kan vara lite jobbigt. Ta ut glasbackarna och hämta tomma sådana måste man också göra. Det trevliga med den rena sidan är dock att arbetet för det mesta är rätt jämlikt, så det råder inte mycket missförstånd om vem som ska ta vad eller när. 

Detta är hur mitt nuvarande arbetsliv ser ut just nu, min vän. Tvåtimmarspasset är okej, för det går ganska fort, men tretimmarspasset är mindre roligt. Varje söndag fruktar jag och och min kompis (som jobbar samma skift) vårt diskrumspass. 

Jag har nu även skrivit upp mig på jobb inför nästa termin, då kommer jag att jobba förmiddagar två dagar i veckan i The C-Store (som är som vår lilla mataffär). Jag är inte riktigt säker på vad som kommer att vänta mig där, men det kommer definitivt vara bättre än tretimmarspass i disken på söndagar. Mer uppdateringar på det lär ju komma när jag väl börjat jobba där. Detta är också ett lite efterlängtat jobb då mina vänner blev lätt avundsjuka när jag berättade att jag fått det. Men med tanke på att det var just dessa tider de hade över är jag rädd att det är något “fel” på tiderna (alltså att ingen vill ha dem av en specifik anledning). Vi får se. Den som lever, hen lär. 

  Lol.

Det är fint ändå och man blir himla glad när man vet att man har släkt som bryr sig.