Hej barn,

Hänger lite hos mormor och morfar norrut och har det fint. Imorgon åker vi tillbaka ned till Minneapolis för att i övermorgon åka ned till min moster i Iowa och sedan till Galesburg - det närmar sig nu! 

Vi har inhandlat en hel del och jag skulle nog ändå vilja påstå att minst 1/3 av det som ska vara inhandlat faktiskt är inhandlat. Men en tur till Ikea och lite annat blir det ändå imorgon och jag har fortfarande inte fixat ett amerikanskt telefonnummer. 

Jag tycker det är himla mysigt hos min mormor och morfar och trivs bra med dem, men problemet är att min morfar lider av ganska allvarlig dements och de senaste tre åren (alltså sedan vi var här senast) har han, tyvärr, blivit markant sämre och det är en himla jobbig situation att befinna sig i. Just för att min mormor är väldigt klar i huvudet (men sämre fysiskt) medan morfar inte alls är klar psykiskt (men mår prima för en gammal man, fysiskt) och det gör det extra jobbigt för både oss (familj) och mormor då hon vill ha sällskap och vill att vi hälsar på medan min morfar helt enkelt inte alls vet vad det är för främmande människor han har i sitt hus. På morgonen kan han acceptera att “främlingar” befinner sig hemma hos honom för att han förstår att det ändå, på något sätt, är personer som han och mormor känner medan han sakta under dagen förlorar all typ av sammanhang och på kvällarna inte förstår någonting eller vad det är för himla människor mormor bjudit in i deras hus. Det är en knivig situation. Och jag blir så ledsen över detta, för om det finns någon i mitt liv som jag ser som någon att se upp till så är det min morfar som tog sig från en skitbajsig barndom (och som minoritet i 40-talets USA) och sedan blev en mycket uppskattad läkare. Jag ser hemskt mycket upp till honom och skulle verkligen vilja uttrycka detta till honom, men han vet inte vem jag är och kommer inte förstå min beundran. Knivigt, knivigt. 

I övrigt har jag inte ätit grönsaker på flera dagar och ätit så sjukt onyttigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle säga detta, men jag skulle lätt välja en himla god sallad över vilken annan maträtt som helst i världen just nu. Jag har ätit så himla mycket skräp, och mitt resonemang har varit - såklart - “Äh, jag är på semester”, men jag ska stanna kvar här nu och kanske (jag vet inte?) fortsätta äta ganska liknande maträtter i skolan så vi får se hur lång tid det tar innan jag bokstavligen rullar runt som en köttbulle.

Ett extra fint pålägg på detta är att vi firade morfar som fyller år här i dagarna och vi köpte en (som jag uttrycker det) “cupcake cake” åt honom och firade (för andra gången, innan hans födelsedag...) och så utbrister mormor “Men Clara fyller ju år snart!” så jag fick mitt första födelsedagsfirande tre månader innan jag ens fyller år, vilket innebar en extra bit cupcake cake. Precis vad jag behövde... :)))))

  Men det är ju så gott...