Jag visste absolut vad jag gav mig in på när jag bestämde mig för att flytta till andra sidan jorden, även om verklighet och förväntningar är (något) olika saker.

Jag trivs bra här och har träffat en del fina människor och har mycket plugg, så jag har inte mycket tid att reflektera och sakna. Men några dagar i veckan börjar jag inte förrän klockan 12 och då vill jag ta sovmorgon, men saken är den att jag alltid vaknar vid 9-tiden (samt ofrivilliga väckningar från tutande tåg). Då ligger jag ofta och börjar tänka dryga saker. 

Att vara tusentals mil ifrån allt familjärt, familj och vänner är drygt. Jag kan inte åka hem på helger eller något annat lov än sommar och jag kommer bara se min familj en gång om året. Samtidigt vet jag att även om jag stannat kvar i Sverige så har majoriteten av mina vänner dragit och är ändå inte kvar i Västerås. Hade jag dessutom stannat så hade jag antingen sökt jobb (vilket jag inte var så sugen på, såvida mitt sommarjobb inte höll kvar mig) eller pluggat. Och jag hade med allra största sannolikhet inte pluggat på Mälardalens Högskola i alla fall och då hade jag flyttat till en annan stad - ensam - i vilket fall. Det enda som skulle göra min situation annorlunda från min nuvarande - hade jag stannat i Sverige - är att jag hade behövt söka lägenhet själv (herregud) och att jag kanske hade kunnat se min familj lite oftare. Men samtidigt, hade jag verkligen gjort det? Jag vet inte. Det är bara lätt att känna sig ensam här borta ibland. Och jag vet att jag har tur som har släkt hyfsat nära (inte minst mostern som bor 45 minuter härifrån, men henne kan jag ändå inte åka till helger för jag jobbar ju på lördagar mitt på dagen :))) ), men största delen av den kan jag bara åka till under lov. 

Dessutom hjälper det inte när jag läser till exempel bloggar där alla skriver om hur de umgås med sina nära och kärlekar. Dock är det mycket lättare att skriva om människor man känt i 100 år än att ta sig ut och träffa nya nära. Men när jag läser sådant känns det alltid lite extra tungt och då saknar jag det familjära. Andra får det ju att låta som himla bra.

Sedan är jag dessutom en sådan där jobbig människa som inte kan leva i nuet och alltid tänker långt in i framtiden till saker jag inte än är nära. Istället för att känna mig stressad över mitt psykologiprov på måndag (dock är jag det, också) så tänker jag på matten jag måste ta nästa termin, samtidigt som jag tänker på nästa sommar och hur det är då, samtidigt som jag inte alls vet vad jag vill ha för major, samtidigt som jag tänker på vad jag ska göra när jag väl tagit examen härifrån. Ska jag gå med i fredskåren eller plugga vidare, och ska jag i så fall göra det här eller i Sverige? VAR SKA JAG BO I RESTEN AV MITT LIV? Och det här stör mig. Jag vill leva i nuet, njuta av min situation nu och vara stressad över min situation nu, men ändå tänker jag himla långt in i framtiden samtidigt som jag saknar det gamla och familjära och det är jobbigt. 

Det gäller att hålla sig upptagen. Sedan vet jag ju att det finns folk här vars situation, till viss del, kan vara jobbigare än min - de kanske inte känner någon egentlig samhörighet med USA (jag är ju ändå halvamerikan) eller inte har släkt nära och inte vet vad de ska göra över loven och så vidare.

Och ja, jag är fullt medveten om att jag inte varit här särskilt länge, men jag tycker fortfarande att jag är berättigad lite hemlängtan. 

Men som sagt, dessa tankar kommer främst på mina sovmorgnar (som idag) när jag ligger ensam i min säng, inte kan somna om och är för lat för att gå upp och plugga lite innan min lektion.